Halva dagen hade gått och jag hade spenderat all min tid vid Taylors sida. Varje rast hade han visat mig runt på skolan och området runtomkring den. Vi hade redan delat många skratt och det verkade inte som att han stördes alls av att jag förföljde honom och gjorde och betedde mig precis som han gjort hela dagen. Jag antar att vår lärare i mattematik, Ms. Parker, trodde att jag tänkte över vad svaret på mitt matte tal kunde vara, då hon inte reagerade på att jag satt djupt försjunken i mina tankar, långt bort från den plats vi kalla verkligheten. Jag befann mig långt bortom rum och tid, när jag plötsligt väcktes av den redan jobbiga klockan, som påminde om att lektionen var slut och att det snart var dags för  den sista lektionen för idag- löpning. Det visade sig att Taylor också valt löpning framför alla dessa konstiga akrobatiska rörelser som utövades inne i träningslokalen. Han hade först bara sett på mig med en frågande blick, men efter att ha sprungit fem varv runt löpbanan, såg han mer förvånad ut än någon annan när Mr. Brown kom fram till mig och berömde mig för min snabbhet och uthållighet då jag varvat alla minst två gånger, däribland Taylor och några andra från skolans basketlag, det vill säga skolans snabbaste och mest uthålliga elever. 

”Jag försåt inte hur det är möjligt, du varvade oss allihop, Mr. Brown till och med berömde dig! Var har du lärt dig att vara så bra på löpning?” Taylor’s kompis Matt såg nästan rädd ut  och hade redan erkänt att han var otroligt imponerad över vad jag lyckats göra under min första dag på skolans löpbana. 

”Jag antar att det kan bero på att jag sprang varje dag hemma i Sverige. Jag hade högsta betyg i idrott, en gång var det till och med en kille som undrade om jag hade superkrafter eller något” jag lät ett skratt slinka ur mig när jag såg tillbaka på det sista. Jag insåg snart att mitt lilla fniss anfall inte var något som uppskattades, antingen så hade jag ett konstigt skratt eller så gillade de helt enkelt inte att jag helt plötsligt, från ingenstans, började fnittra. Efter en stund, där ljudet av vinden som varsamt omfamnade oss alla, var det enda som hördes, såg Matt misstänksamt på mig och avbröt tystnaden. 

”Vad var det som var så roligt..?” undrade han. Jag hade gjort ett stort misstag, och var tvungen att förklara mig.

”Ingenting, jag bara tänkte på den lilla pojken” svarade jag lite osäkert. Först var jag rädd att osäkerheten inom mig som smittade min röst skulle få det att verka som om jag bara hade kommit med en dålig ursäkt, men när jag precis hade hunnit avsluta den tanken började alla killarna skratta, och ett lättat skratt flög ur mig och kunde inte sluta skratta.

”Det där var taskigt!” Taylor försökte låta allvarlig, men det fanns inte en chans att någon här skulle ta honom på allvar mellan allas skratt attacker, inklusive hans egna. I stället för att ödsla energi på att diskutera om det var ett dåligt skämt eller inte försökte vi alla ta oss bort till parkeringen där killarnas bilar väntade, utan att se berusade ut, med tanke på hur våra skratt påverkade oss så att vi knappt kunde stå upp. För mig var det mer som en genväg till bussen, men när vi stod vid bilarna och snackade om annat för att lugna ner oss drog en av killarna, Liam, upp ett samtalsämne jag hade hoppats få slippa bli inblandad i i alla fall under min första vecka här.

”Aye, Ty, ska du med till David ikväll eller?” han såg ett tag på Taylor och när Taylor i sin tur såg ner på mig gjorde Liam det också, ”du får ta med din brud också om du inte vill gå själv” lade han snabbt till och såg tillbaka på Taylor.

”Alice är inte min brud, din idiot” svarade han med ett lätt skratt och fortsatte ”hon är bara en vän.” Han såg ner på mig och log brett som för att förklara att han inte menade något illa med det han sagt. Jag log tillbaka. Självklart hade jag blivit glad om jag hade kunnat kalla honom ’min’, men han hade rätt, vi var bara vänner, jag hade precis flyttat hit.

”Jag tror han menade Sophie” sa Matt och såg menande på Taylor som bara himlade med ögonen och gav ifrån sig en djup suck.

”Hur många gånger ska jag behöva tala om för dig att vi aldrig ens dejtade?” han lät lite irriterad, men höll sig lugn. 

”Och när ska du lära dig tåla skämt?” undrade Matt.

”Hallå, lugna ner er! Taylor, kan inte du köra mig hem? Jag missade precis bussen..”

”Självklart, hoppa in” han såg ner på mig när han öppnade bildörren åt mig. Hans hårda, sammanbitna ansiktsuttryck hade på bara sekunder, kanske till och med hundradelar, förvandlats till ett leende som busigt lekta på hans perfekta läppar.

”Tack” jag såg generat ner i asfalten och steg in i bilen med ett blygsamt leende. Vad var det hände med mig egentligen? Aldrig hade någon av mina killkompisar fått mig att känna såhär, inte heller mina ex. Någonting var fel, men det kändes så rätt, så bra. Det var en underbar, underlig, härlig, konstig, obeskrivlig känsla som spred sig från topp till tå när Taylors perfekta leende riktades mot mig.

______________________________________________________________________________________

Jag antar att jag inte har något val, jag fick helt enkelt nöja mig med en kommentar den här gången.. Men ärligt talat 2 till nästa kanske? (:

Vad tror ni förresten, vad tror ni händer med Alice egentligen? Tror ni hon kanske håller på att bli kär, på riktigt? 

KOMMENTERA! :)<3

Jag skojar inte, ni får inget kapitel om ni inte kommenterar, det är jävligt tråkigt för oss alla, men det är ert fel att jag inte lägger upp så att ni kan läsa.. skyll er själva!   

  Att det var ett mindre samhälle än vad jag och mamma var vana vid var det ingen tvekan om. Det verkade som att alla kände alla här, inga undantag, man hade antagligen inte så mycket val. Antingen höll man sig inomhus från födsel till död, eller så gick man ut och blev en i den lilla stadens kvarter. Bäst att vänja sig snabbt, innan det var försent. 

Jag gick långsamt mot gatans slut, där min skolbuss skulle stanna och hämta upp mig och alla andra ungdomar som bodde här i närheten, och som skulle till samma skola som jag. Vilken skola det var hade jag ingen aning om, och det var ännu en sak som jag störde mig otroligt mycket på. Kalla mig kontroll-freak, men att inte ha koll på vart jag var på väg, var något av det värsta jag visste. Plötsligt väcktes jag ur mina tankar av att någon gick rakt in i mig.

”Shit, förlåt! Hur gick det?” det var en killröst. Jag såg upp på honom och insåg genast att det antagligen var stan’s snyggaste kille. 

”Euhm... Hej.. Det är lugnt, det gick bra” jag kände tydligt hur jag långsamt började rodna. Jisses, killen var ju sjukt snygg! Men tanken slog mig genast att han antagligen redan hade flickvän, jag hade inte en chans. ”Jag är Alice” han tog min framsträckta hand och skakade den ”Taylor”. Åh gud, hans leende kunde få vem som helst att falla. Han släppte min hand och fortsatte, ”du är ny här va? Vilken skola ska du till?” sluta le, sluta rodna, sluta le, sluta rodna, sluta le, sluta rodna!!! ”helt klart ny” svarade jag och skrattade lätt, ”och min skola... euhm.. ingen aning faktiskt! Jag vet bara vilken busshållplats, tyvärr” tillade jag snabbt. Anledningen till att nu jag såg ner på mina helt förstörda och numera fula Converse, var att jag inte klarade av Taylors leende mycket länge till, så för att slippa riskera att skapa en otroligt pinsam situation var jag tvungen att titta bort, och det första jag gjorde var att se ner på mina dolda tår. 

”Jag måste gå, jag missar nog bussen annars, jag ska dit bort...” han pekade mot slutet av gatan och såg på mig med frågande blick.

”Jag ska också ditåt.. Jag antar att jag kommer gå på din skola...” kan han inte sluta le sådär perfekt!? Vi började gå mot bussen, när han plötsligt avbröt tystnaden ”hur gammal är du? För om du nu ska gå på min skola och så, kanske jag kan visa dig runt om du vill?” jag såg upp på honom och förstod snart att det inte var ett skämt, han skulle helt klart visa mig runt om vi bara gick på samma skola, i samma klass.. ”jag blev 17 i förrgår..” svarade jag blygt.

”Grattis i efterskott då! Jag blev 17 förra månaden. En månad innan dig om man ska vara exakt.” 

”Tack, så vi kommer gå i samma klass?” undrade jag och försökte för allt i världen att inte visa min ivrighet.

”Jag antar det” skrattade han, ”jag måste säga att du är otroligt gullig när du rodnar, och jag vet inte riktigt vad du håller på med, men det är gulligt...” sa han och såg ner på mig, där jag befann mig cirka tio centimeter närmare marken än honom själv.

”Tack...” ..nu rodnar jag ännu mer! Jag såg på honom och plötsligt bara stannade han. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, så jag vände bort min blick och fortsatte gå, men precis då tag han tag i min arm och drog tillbaka mig, bara sekunder innan jag nästan blev påkörd av bussen.

”Shit!! Tack för att du räddade mitt liv!” sa jag, helt chockad över vad som just inträffat. 

”Lugnt, men du borde nog vara mer uppmärksam på var du går än på mig” svarade han roat. Pinsamt! Han hade märkt att jag gick och rå-glodde på honom!! Åh nej, döda mig!

”Förlåt, det var inte meningen, jag liksom fastnade med blicken..” vad tusan var det där?! ‘jag bara fastnade med blicken’ vad då, har du nackspärr eller? Du bara ‘råkade’ fastna bed blicken på just honom?! Nu har du verkligen krånglat till det Alice! Rodnaden som tidigare sakta men säkert börjat försvinna, var tillbaka på bara några få sekunder. Utan att svara mig gick han på bussen med mig hack i häl, men jag han knappt gå upp på första trappsteget förrän busshufören tilltalade mig;

”Nej men vad har vi här, en nykomling ser jag. Var kommer du ifrån då, sötnos?” undrade hon vänligt.

”Ehum.. Jag flyttade precis hit från Sverige” svarade jag blygt, och vågade mig sakta upp till det tredje och sista steget innan jag skulle befinna mig i bussen.

”Sverige, huh? Nå, vad väntar du på? Jag är nästan sen, sätt dig” sa hon vänligt. Jag skyndade bak till Taylor och satte mig under tystnad bredvid honom och hoppades innerligt att han inte skulle tycka det var jobbigt att jag satt hos honom.

__________________________________________________________________________________________________

Lite längre som låvat! :)
Tre kommentarer här MINST  innan ni får kapitel tre, som för den delen är klar att publiceras! :3<3

  Mamma saktade ner, svängde vänster och ökade farten igen. Jag som trodde att vi äntligen var framme, men jag hade tydligen väldigt fel. Trots min dåliga tidsuppfattning kunde jag med säkerhet säga att tio minuter senare svängde mamma in på vår nya uppfart. 

”Alice, vi är framme” hon hade tagit fram sin mammiga, mjuka, vänliga röst. Hon visste av erfarenhet att jag inte gillade att bli väckt, därför var hon alltid försiktig. 

”Mm....” mumlade jag tillbaka, och ansträngde mig till mitt yttersta för att öppna ögonen, som envist stängdes igen, men jag kämpade emot sömnen den här gången och öppnade ögonen igen och såg på min vackra mor. Dock var hon inte så vacker för tillfället, hon hade precis gråtit, det syntes - mörka ringar under ögonen, hon var blekare än vanligt, och salta tårar hade torkat in i hennes perfekta hy.

Jag öppnade bildörren och gick ut, gick ett halvt varv runt bilen, utan att blicka upp mot vårt nya hem, och öppnade bakluckan för att börja packa ut.

”Nej gumman, jag har fixat hjälp så vi slipper förstöra våra ryggar” samtidigt som hon uttalade dessa ord, tog hon flyttkartongen i min famn och lade tillbaka den i bilen igen och tog istället ut en resväska som innehöll en tiondel av min garderob.

”Så du vägrar låta mig förstöra min rygg, men du anställer folk för att göra det?” jag såg roat på min mor.

”Tekniskt sett, ja. Men det är deras eget fel, det är deras jobb, och jag betalar ju, så vad har dom att klaga över?” skämtade hon tillbaka.

”Knäppis” skrattade jag, tog väskan hon höll fram och gick mot trappan som skulle leda mig till husets ytterdörr. När jag väl stod där, sekunder från dörrhandtaget, vände jag mig om och såg på omgivningen. Inga granna som var ute och sprang än, det var för tidigt på morgonen för det, men det störde mig inte ett dugg. Jag skulle inte orka med det innan jag ens kommit innanför dörren. 

__________________________________________________________________________________________________

Jag vet att det är kort, men det är bara först kapitlet, dem andra är längre, jag lovar! :)<3

Alice är en helt vanlig tjej på 17 år. Två dagar innan hennes 17årsdag står nästan hela huset packat och klart, och det är dags att lämna Sverige, kanske för gått, kanske bara för ett år eller två?

Efter att Alice’s föräldrar skilt sig och Alice mamma fått egenvårdnad om sin älskade dotter, backar hon in två tredjedelar av huset, sig själv och dottern i bilen och påbörjar den långa resan till New York, där de ska börja sitt nya liv som mor och dotter.

Redan första dagen, på väg till skolan, krockar Alice med stan’s snyggaste kille, -hittills alltså, men frågan är om Taylor verkligen är prinsen i hennes New York drömmar..

_____________________________________________________________________________________________________

Det är alltså 17-åriga Alice som ni ska få följa från dag ett i hennes nya hem New York!

Hope you gonna like it   

Japps, jag kommer då inte ge ut mitt namn, men läser ni min andra blogg så vet ni ju redan nästan allt om mig! ;)

Denna bloggen är endast skapad för min/mina novell/noveller, presentation på den kommer senare, sen kommer då även kapitel ett och två i kväll, så får vi väl se senare, minst tre kommentarer på kapitel två innan ni får kapitel tre som bara väntar på att få bli publicerat!

Inget namn, ingen ålder ingenting kommer jag ge er, mest för att ni inte ska döma mig på förhand! (; 

Dock vill jag så snart som möjligt få en gratis design, så om någon kan vara så gullig att hjälpa mig med det kanske? :3<3

Det var nog allt, ha en trevlig läsning!