Att det var ett mindre samhälle än vad jag och mamma var vana vid var det ingen tvekan om. Det verkade som att alla kände alla här, inga undantag, man hade antagligen inte så mycket val. Antingen höll man sig inomhus från födsel till död, eller så gick man ut och blev en i den lilla stadens kvarter. Bäst att vänja sig snabbt, innan det var försent. 

Jag gick långsamt mot gatans slut, där min skolbuss skulle stanna och hämta upp mig och alla andra ungdomar som bodde här i närheten, och som skulle till samma skola som jag. Vilken skola det var hade jag ingen aning om, och det var ännu en sak som jag störde mig otroligt mycket på. Kalla mig kontroll-freak, men att inte ha koll på vart jag var på väg, var något av det värsta jag visste. Plötsligt väcktes jag ur mina tankar av att någon gick rakt in i mig.

”Shit, förlåt! Hur gick det?” det var en killröst. Jag såg upp på honom och insåg genast att det antagligen var stan’s snyggaste kille. 

”Euhm... Hej.. Det är lugnt, det gick bra” jag kände tydligt hur jag långsamt började rodna. Jisses, killen var ju sjukt snygg! Men tanken slog mig genast att han antagligen redan hade flickvän, jag hade inte en chans. ”Jag är Alice” han tog min framsträckta hand och skakade den ”Taylor”. Åh gud, hans leende kunde få vem som helst att falla. Han släppte min hand och fortsatte, ”du är ny här va? Vilken skola ska du till?” sluta le, sluta rodna, sluta le, sluta rodna, sluta le, sluta rodna!!! ”helt klart ny” svarade jag och skrattade lätt, ”och min skola... euhm.. ingen aning faktiskt! Jag vet bara vilken busshållplats, tyvärr” tillade jag snabbt. Anledningen till att nu jag såg ner på mina helt förstörda och numera fula Converse, var att jag inte klarade av Taylors leende mycket länge till, så för att slippa riskera att skapa en otroligt pinsam situation var jag tvungen att titta bort, och det första jag gjorde var att se ner på mina dolda tår. 

”Jag måste gå, jag missar nog bussen annars, jag ska dit bort...” han pekade mot slutet av gatan och såg på mig med frågande blick.

”Jag ska också ditåt.. Jag antar att jag kommer gå på din skola...” kan han inte sluta le sådär perfekt!? Vi började gå mot bussen, när han plötsligt avbröt tystnaden ”hur gammal är du? För om du nu ska gå på min skola och så, kanske jag kan visa dig runt om du vill?” jag såg upp på honom och förstod snart att det inte var ett skämt, han skulle helt klart visa mig runt om vi bara gick på samma skola, i samma klass.. ”jag blev 17 i förrgår..” svarade jag blygt.

”Grattis i efterskott då! Jag blev 17 förra månaden. En månad innan dig om man ska vara exakt.” 

”Tack, så vi kommer gå i samma klass?” undrade jag och försökte för allt i världen att inte visa min ivrighet.

”Jag antar det” skrattade han, ”jag måste säga att du är otroligt gullig när du rodnar, och jag vet inte riktigt vad du håller på med, men det är gulligt...” sa han och såg ner på mig, där jag befann mig cirka tio centimeter närmare marken än honom själv.

”Tack...” ..nu rodnar jag ännu mer! Jag såg på honom och plötsligt bara stannade han. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, så jag vände bort min blick och fortsatte gå, men precis då tag han tag i min arm och drog tillbaka mig, bara sekunder innan jag nästan blev påkörd av bussen.

”Shit!! Tack för att du räddade mitt liv!” sa jag, helt chockad över vad som just inträffat. 

”Lugnt, men du borde nog vara mer uppmärksam på var du går än på mig” svarade han roat. Pinsamt! Han hade märkt att jag gick och rå-glodde på honom!! Åh nej, döda mig!

”Förlåt, det var inte meningen, jag liksom fastnade med blicken..” vad tusan var det där?! ‘jag bara fastnade med blicken’ vad då, har du nackspärr eller? Du bara ‘råkade’ fastna bed blicken på just honom?! Nu har du verkligen krånglat till det Alice! Rodnaden som tidigare sakta men säkert börjat försvinna, var tillbaka på bara några få sekunder. Utan att svara mig gick han på bussen med mig hack i häl, men jag han knappt gå upp på första trappsteget förrän busshufören tilltalade mig;

”Nej men vad har vi här, en nykomling ser jag. Var kommer du ifrån då, sötnos?” undrade hon vänligt.

”Ehum.. Jag flyttade precis hit från Sverige” svarade jag blygt, och vågade mig sakta upp till det tredje och sista steget innan jag skulle befinna mig i bussen.

”Sverige, huh? Nå, vad väntar du på? Jag är nästan sen, sätt dig” sa hon vänligt. Jag skyndade bak till Taylor och satte mig under tystnad bredvid honom och hoppades innerligt att han inte skulle tycka det var jobbigt att jag satt hos honom.

__________________________________________________________________________________________________

Lite längre som låvat! :)
Tre kommentarer här MINST  innan ni får kapitel tre, som för den delen är klar att publiceras! :3<3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Halva dagen hade gått och jag hade spenderat all min tid vid Taylors sida. Varje rast hade han visat mig runt på skolan och området runtomkring den. Vi hade redan delat många skratt och det verkade inte som att han stördes alls av att jag förföljde h...

Jag skojar inte, ni får inget kapitel om ni inte kommenterar, det är jävligt tråkigt för oss alla, men det är ert fel att jag inte lägger upp så att ni kan läsa.. skyll er själva!    ...

  Mamma saktade ner, svängde vänster och ökade farten igen. Jag som trodde att vi äntligen var framme, men jag hade tydligen väldigt fel. Trots min dåliga tidsuppfattning kunde jag med säkerhet säga att tio minuter senare svängde mamma in på vår nya...

Alice är en helt vanlig tjej på 17 år. Två dagar innan hennes 17årsdag står nästan hela huset packat och klart, och det är dags att lämna Sverige, kanske för gått, kanske bara för ett år eller två? Efter att Alice’s föräldrar skilt sig och Al...

Japps, jag kommer då inte ge ut mitt namn, men läser ni min andra blogg så vet ni ju redan nästan allt om mig! ;) Denna bloggen är endast skapad för min/mina novell/noveller, presentation på den kommer senare, sen kommer då även kapitel ett och två...