Halva dagen hade gått och jag hade spenderat all min tid vid Taylors sida. Varje rast hade han visat mig runt på skolan och området runtomkring den. Vi hade redan delat många skratt och det verkade inte som att han stördes alls av att jag förföljde honom och gjorde och betedde mig precis som han gjort hela dagen. Jag antar att vår lärare i mattematik, Ms. Parker, trodde att jag tänkte över vad svaret på mitt matte tal kunde vara, då hon inte reagerade på att jag satt djupt försjunken i mina tankar, långt bort från den plats vi kalla verkligheten. Jag befann mig långt bortom rum och tid, när jag plötsligt väcktes av den redan jobbiga klockan, som påminde om att lektionen var slut och att det snart var dags för  den sista lektionen för idag- löpning. Det visade sig att Taylor också valt löpning framför alla dessa konstiga akrobatiska rörelser som utövades inne i träningslokalen. Han hade först bara sett på mig med en frågande blick, men efter att ha sprungit fem varv runt löpbanan, såg han mer förvånad ut än någon annan när Mr. Brown kom fram till mig och berömde mig för min snabbhet och uthållighet då jag varvat alla minst två gånger, däribland Taylor och några andra från skolans basketlag, det vill säga skolans snabbaste och mest uthålliga elever. 

”Jag försåt inte hur det är möjligt, du varvade oss allihop, Mr. Brown till och med berömde dig! Var har du lärt dig att vara så bra på löpning?” Taylor’s kompis Matt såg nästan rädd ut  och hade redan erkänt att han var otroligt imponerad över vad jag lyckats göra under min första dag på skolans löpbana. 

”Jag antar att det kan bero på att jag sprang varje dag hemma i Sverige. Jag hade högsta betyg i idrott, en gång var det till och med en kille som undrade om jag hade superkrafter eller något” jag lät ett skratt slinka ur mig när jag såg tillbaka på det sista. Jag insåg snart att mitt lilla fniss anfall inte var något som uppskattades, antingen så hade jag ett konstigt skratt eller så gillade de helt enkelt inte att jag helt plötsligt, från ingenstans, började fnittra. Efter en stund, där ljudet av vinden som varsamt omfamnade oss alla, var det enda som hördes, såg Matt misstänksamt på mig och avbröt tystnaden. 

”Vad var det som var så roligt..?” undrade han. Jag hade gjort ett stort misstag, och var tvungen att förklara mig.

”Ingenting, jag bara tänkte på den lilla pojken” svarade jag lite osäkert. Först var jag rädd att osäkerheten inom mig som smittade min röst skulle få det att verka som om jag bara hade kommit med en dålig ursäkt, men när jag precis hade hunnit avsluta den tanken började alla killarna skratta, och ett lättat skratt flög ur mig och kunde inte sluta skratta.

”Det där var taskigt!” Taylor försökte låta allvarlig, men det fanns inte en chans att någon här skulle ta honom på allvar mellan allas skratt attacker, inklusive hans egna. I stället för att ödsla energi på att diskutera om det var ett dåligt skämt eller inte försökte vi alla ta oss bort till parkeringen där killarnas bilar väntade, utan att se berusade ut, med tanke på hur våra skratt påverkade oss så att vi knappt kunde stå upp. För mig var det mer som en genväg till bussen, men när vi stod vid bilarna och snackade om annat för att lugna ner oss drog en av killarna, Liam, upp ett samtalsämne jag hade hoppats få slippa bli inblandad i i alla fall under min första vecka här.

”Aye, Ty, ska du med till David ikväll eller?” han såg ett tag på Taylor och när Taylor i sin tur såg ner på mig gjorde Liam det också, ”du får ta med din brud också om du inte vill gå själv” lade han snabbt till och såg tillbaka på Taylor.

”Alice är inte min brud, din idiot” svarade han med ett lätt skratt och fortsatte ”hon är bara en vän.” Han såg ner på mig och log brett som för att förklara att han inte menade något illa med det han sagt. Jag log tillbaka. Självklart hade jag blivit glad om jag hade kunnat kalla honom ’min’, men han hade rätt, vi var bara vänner, jag hade precis flyttat hit.

”Jag tror han menade Sophie” sa Matt och såg menande på Taylor som bara himlade med ögonen och gav ifrån sig en djup suck.

”Hur många gånger ska jag behöva tala om för dig att vi aldrig ens dejtade?” han lät lite irriterad, men höll sig lugn. 

”Och när ska du lära dig tåla skämt?” undrade Matt.

”Hallå, lugna ner er! Taylor, kan inte du köra mig hem? Jag missade precis bussen..”

”Självklart, hoppa in” han såg ner på mig när han öppnade bildörren åt mig. Hans hårda, sammanbitna ansiktsuttryck hade på bara sekunder, kanske till och med hundradelar, förvandlats till ett leende som busigt lekta på hans perfekta läppar.

”Tack” jag såg generat ner i asfalten och steg in i bilen med ett blygsamt leende. Vad var det hände med mig egentligen? Aldrig hade någon av mina killkompisar fått mig att känna såhär, inte heller mina ex. Någonting var fel, men det kändes så rätt, så bra. Det var en underbar, underlig, härlig, konstig, obeskrivlig känsla som spred sig från topp till tå när Taylors perfekta leende riktades mot mig.

______________________________________________________________________________________

Jag antar att jag inte har något val, jag fick helt enkelt nöja mig med en kommentar den här gången.. Men ärligt talat 2 till nästa kanske? (:

Vad tror ni förresten, vad tror ni händer med Alice egentligen? Tror ni hon kanske håller på att bli kär, på riktigt? 

KOMMENTERA! :)<3